Bohuslän-Dals svarthöna - Vårviks Gård

Till innehåll

Bohuslän-Dals svarthöna

Bohuslän-Dals svarthöna på Vårviks Gård

 
Lite allmänt om höns:

Det är inte riktig säkert när hönsen domesticerades, men det är den vilda röda djungelhönan som anses vara ursprungsarten till tamhöns (lat. Gallus gallus). Tamhöns började tämjas så tidigt som 6000 f.Kr. i Kina och fanns sen även i Indien ca 4000 f.Kr. De första tamhönsen kom hit till Norden för ca 2000 år sedan. Hönsen har alltid varit viktiga främst för människors näring.

I Sverige började hönsen med tiden att anpassas till lokala förhållanden och utvecklades till olika lokala härdiga lantraser. På Öland och Gotland nyttjades hönsen tidigt för kött- och äggproduktion och även av fjädrar till kuddar och dynor samt benen för tillverkning av till exempel flöjter och nålhus.

Tuppen är en gammal religiös symbol och fick ofta sitta högst upp i kyrkotornets spira. I nordiskt mytologi var han den som drev nattens demoner på flykt och hälsade soluppgången.

Tamhöns har funnits över hela landet och med tiden anpassats till det lokala klimatet så att olika sorter utvecklats. Den ursprungliga lanthönan hade alltså inte ett enhetligt utseende eller beteende, utan varierade mycket i färg, kroppsform och fjäderdräkt. Man pratade till exempel om gumphönan, som saknade stjärtfjädrar och krullhönan, som hade uppböjda fjädrar.

I slutet av 1800-talet glömdes de gamla hönsraserna helt bort och ersattes med mängder specialförädlade utländska hönsraser. En av de starkaste konkurrenterna var vit leghorn, som betraktades som en god värpare. Trots att lanthönsen var allvarligt utrotningshotade lyckades släktet bevaras tack vare enskilda lantbrukare som hållit på traditionerna. Eftersom lanthönsen har funnits länge i vårt land har de anpassats väl till klimatet och är också motståndskraftiga mot vanliga sjukdomar.

Först på 1980-talet har man förstått detta misstag med prioritering av utländska hönsraser och det börjades att samla ihop de små restbestånden av dessa gamla hönslantraser, men många var redan utrotade.

På Vårviks Gård finns följande utrotningshotade hönslantraser: Bohuslän-Dals svarthöna, Orusthöna, Ölandshöna, Hedemorahöna, Gammalsvensk dvärghöna, Gotlandshöna och Öländsk dvärghöna. Dessa gamla hönslantraser har alla en officiell status och bevaras som genbank av Svenska Lanthönsklubben på uppdrag av Jordbruksverket.




Svarthöns

Det finns beskrivet att under 1600-talet hade sjöfarare ifrån Moçambique i Afrika med sig en hönsras, som man tror är idag den Bohuslän-Dals svarthöna. Under 1800-talet spred sig den rasen till Bohuslän, Dalsland och Norge. Denna hönsras var mycket omtyckt för de hade en mycket bra förmåga att anpassa sig. Dagens Svarthöna härstammar från en flock i Bullarebygden i norra Bohuslän, där de är anpassade till en relativt fattig miljö. Den Svenska Lanthönsklubben bevarar denna ras med registrerat genbanksintyg från år 2012.
       

Bohuslän-Dals svarthöna på Vårviks Gård


Det speciella med Svarthönsen är att de inte bara är svarta i sin fjäderdräkt och hela utseendet, utan att deras kött är också mörkfärgat, deras ägg däremot är vita till svagt beigea. En svarthöna lägger ca 150 ägg per år. Rasen är tålig och motståndskraftig mot vanliga hönssjukdomar. De flyger gärna och dom är bra värp- och ruvhönor.

Hönsens hane kallas tupp, honan kallas höna
och kläckta ungar kycklingar.
 

Anmärkning:

Alla höns kan få ohyra t.ex. löss eller kvalster (kvalster kan orsaka besvärliga kalkben).

Vi på Vårviks Gård är noggranna med hönsskötseln och hygienen, varje år blir det minst en extra storstädning i hönshuset, där vi använder högtryckstvätt och sen försiktig kalkning så som bönderna gjorde förr i tiden.

Varje enskild höna och tupp behandlas vid behov mot löss och kvalster, men bara på hud under fjädrarna och särskilt på benen och fötterna, med det ofarligt men effektiva medlet paraffinolja, som lätt kväver all ohyra.

Vi på Vårviks Gård vill undvika att använda gifter!

Vårviks Gård

Svarthönsen på gården är ganska lugna och fredliga. De har genbanksintyg och ingår därför i arbetet med att bevara utrotningshotade lantraser. Hönsen går ute året om i enlighet med sitt ursprungliga beteende och kan också gå in i hönshuset, där de olika hönsraserna hålls åtskilda för att deras gener inte ska blandas.



Nedanför är informationsskylten som finns på Vårviks Gård
(texten är mer kortfattat)


Skyltdesign: Inforum - Trollhättans Stad

Tillbaka till innehåll