Ladugårdsbyn
Förord
Ett par kilometer utanför Trollhättans centrum ligger en verklig oas inbäddad mellan några gamla ekar, Vårviks gård. Gården har en lång historia bakom sig tillsammans med de människor som levt sitt liv där, det är den du ska få ta del av i detta kompendium.
Ladugårdsbyn
Under oroligheter i Sverige på 1360-talet beslutade konung Håkan Eriksson att en befästning var nödvändig för att skydda överfarten över älven vid Naglumssund i Trollhättan. Befästningen byggdes på en av älvens öar och fick namnet Ekholms slott.
Slottet var i stort behov av livsmedel och riddjur, vilket gjorde att två områden växte upp på vardera sida av älven. Dessa områden kom att kallas för Stallbacka (där hästarna fanns) och ladugårdsbyn (där korna fanns) Ekholms slott raserades under 1500-talet, men de två områdena bestod.
Vårviks gård var från början en hemmansandel av Flundbogården, som tillhörde Ladugårdsbyn i Vassända-Naglums socken. Flundbogården fick troligen sitt namn från släkten Flundbo som levde i Ladugårdsbyn i slutet av 1500-talet.
1564 brändes Ladugårdsbyn av danskarna. Området var då, och under hela medeltiden i Kronans ägo. 1635 fick Lennart Torstensson Flundbogården i donation från Kronan.
Flundbogården ägdes 1687 av Anders Torstensson, troligtvis son till Lennart, och delades då upp i två delar, där den ena var anslagen Anders Tolson som lön och den andra var "indelt de gemenas beklädnad vid Västgöta Dals regemente. Anders Torstenssons änka Christina Stenbock sålde två år senare gården till Olof Bryngelson.
År 1633 var hela Flundbogården anslagen majorens stab på Västgöta Dals regemente. 1693 återtog Kronan egendomen och i slutet av 1700-talet omtalas den fortfarande som "Kronan behållen". Gården var bl a under Karl XII:s tid tilldelad fältväbeln och serganten vid samma regemente.
Flundbogården delades senare upp till Pinnekroken (numera Vårvik) och Karlsberg, samtidigt avskildes de från Ladugårdsbyn.
Gravfälten på Vårvik
På höjden bakom Vårviks gård finns ett gammalt gravfält, som består av sju domarringar och en rund stensättning. Öster om vägen finns en domarring med 9 stenar och väster om vägen tre med elva stenar vardera. Av de övriga domarringarna återstår endast rester. Benämningen domarring har uppstått ur folktradition under sen tid, då man trodde att de utgjorde gamla tingsplatser. Utgrävningar har dock visat att de är gravar.
Gravfältet har utgjort begravningsplats för befolkningen i en närbelägen by eller gård under järnåldern (500 f Kr-1050 e Kr). De döda har vanligen bränts på bål. Tillsammans med de brända benen hittades vid arkeologiska undersökningar ofta lerkärl och personliga tillhörigheter så som smycken och redskap. Fornlämningarna är skyddade enlig lag.
Namnhistorik
Pinnekroken är den tidiga benämningen på Vårviks gård. Hembygdsforskare Gustav Lundén skriver i sin bok "Vassända-Naglum och Brätte stad", att namnet Pinnekroken kom av att där en gång i tiden funnits en galgbacke, Pinnekrogen var galgen. En ägare, Eva Annel 1886-95, fann benämningen genant - hon kanske inte hade galghumor - och ändrade gårdens namn från Pinnekroken till det mer poetiska Vårvik.
Dialekt-ortsnamns-och folkminnesarkivets tolkning är nog riktigare:
Namet Pinnekroken finns inte upptecknat i Ortsnamnskommitténs handlingar. Om gården varit svårbrukad kan man tänka sig att som förled ha använt ordet pina. Ordet pina har sedan blivit pinne, t.ex. fanns ett torp i Forshälla socken kallat Pinekasen, men som senare benämndes Pinnekasen.
Man bör, säger Ortsnamnskommittén, alltså räkna med möjligheten att åtminstone vissa västsvenska ortsnamn med förleden Pinne kan innehålla ordet pina, och då menar man att stället är besvärligt ur någon synpunkt. Sett ur Ladugårdsbyn är Vårvik en utgård med magrare, förr ofta vattensjuk jord.
Det kan också betyda markkroken, där man hämtat ved eller pinnar, innan byns gårdshus utflyttats.
Den senare leden, krok, i ortsnamn som Pinnekroken, kan betyda antingen krök eller krokigt markstycke eller hörn eller vrå. Gården nåddes först sedan man passerat ett högt berg, den numera så kallade Karlsbergskurvan, namnet Pinnekroken passade då bra.
Varvik på 1800-talet
Under 1800-talet bytte Vårvik ägare många gånger. I mantalslängderna är det endast angivet vem som har haft gården i sin ägo. Vilka som brukat jorden och bott på gården är inte med säkerhet fastställt.
Bokhållare Johan Fogelflygt, född 1793, nämns år 1835 som ägare till gården Pinnekroken i Flundbogården. Troligen är det Fogelflygt som har byggt mangårdsbyggnaden. 1838 sålde han gården till Anders Lundgren och Niklas Svensson.
Syskonen Axel-Wilhelm Lundgren och Amalia Hedlund övertog Pinnekroken av sin far Anders Lundgren 1851, vem som brukade gården innan den såldes till Niklas Appelgren 1864 finns det inga uppgifter om.
1886 köper änkefru Eva Ulrika Annell gården av Johan Lindgren, som själv förvärvade gården 1868. Eva Annel var syster till patron Antenor Nydquist (delägare av Nydkvist & Holm). Eva Annell brukade inte gården själv, utan överlät det till f.d. överstelöjtnanten Axel Strömstedt som var gift med hennes dotter Emilia.
Eva sålde Vårvik till grosshandlaren Johannes Johansson 1895, denne sålde året därpå gården till Fil dr Gustav de Laval, som samma dag han själv förvärvade Vårvik sålde den till sitt eget bolag AB de Lavals Elektriska Smältugn.
Den sista ägaren på 1800-talet var Trollhättans Elektriska Kraft som förvärvade Vårvik 1898.
Anders Lundgren
Anders Lundgren föddes år 1794 i Gärdhem. Hans familj flyttade strax därefter till gården Pinnekroken, där hans far blev torpare. Anders flyttade så småningom till Göteborg, där arbetade han som handelsbokhållare.
År 1824 begärde han tillstånd hos hans Kungliga Majestätet att få öppna en handelsbod i Trollhättan. Behovet av en handelsbod hade ökat allteftersom samhället växte. Invånarna fick vid tidpunkten köpa lantmannaprodukter av de omkringboende jordbrukarna, eller åka till Vänersborg för att inhandla det de behövde.
Men Slussbolagets direktion skrev ett yttrande angående ansökan. Bolaget ägde jord och mark runt Trollhättan, samt gästgiveriet som ägde utminuteringsrätten. Därför ville de ej att någon utminuteringshandel skulle öppnas. Man var särskilt rädd att få konkurrens till brännvinshandeln. Som kontingenthandlare skulle Lundgren inte stå under Trollhättedirektionens uppsikt, utan under Vänersborg och det ville man inte vara med om, därför blev det avslag på ansökan.
Till slut fick dock Anders sin handelsbod. Han fick ovanstående gästgiveri på arrende 1831 och tack vare gästgiveriet fick han slutligen lov att öppna Trollhättans första handelsbod.
1840 fick Lundgren tillstånd att uppföra ett mekaniskt bomullsspinneri på Önan, för tillverkning av blekt bomullsgarn. Fabriken kom igång 1843 med en arbetsstyrka på 13 personer. Spinnverket lades ner 1857.
Anders Lundgren köpte gården Pinnekroken 1838 tillsammans med Niklas Svensson. Anders valde att kalla gården för Salem.
Lundgren förblev ungkarl hela sitt liv, men fick ändå många barn. En son, Axel-Wilhelm, som senare köpte Pinnekroken, blev ingenjör vid Nydquist och Holm. En dotter, Amalia, gifte sig med Gustaf Hedlund, förvaltare vid Önans fabriker, paret flyttade senare till Stockholm.
Anders Lundgren dog 1860.
Varvik på 1900-talet
År 1908 övertog Karl Johansson och hans fru Anna (född Björsell) Vårvik för arrende. Ägaren vid den tiden var Kungliga Vattenfalls styrelse. Familjen bedrev både djurhållning och spannmålsodling på gården, till sin hjälp hade de två drängar och några pigor som hade stort ansvar för skötseln av gården. De anställda bodde i det mindre bostads-huset på gården, undantagsstugan.
Karl och Anna fick fyra barn, tre söner och en dotter.
Utöver jordbruket var Karl drifts- och affärsledare på Trollhättans elektriska kvarn, som låg i hörnet mellan Järnvägsgatan och Drottninggatan. Här såldes fodervaror och gödningsämnen till ortsbefolkningen. Karl flyttade från Vårvik och in till stan år 1948.
Samma år övertog Per Johansson arrendet på Vårvik tillsammans med sin hustru Maria. Paret bedrev jordbruk med spannmålsodling och djurhållning, sonen Helmer hjälpte till med bruket av gården. Förutom Vårvik arrenderade de mark på Karlsbergs gård.
1965 köpte Trollhättans kommun Vårvik av Vattenfall, då övertog Helmer arrendet av gården, hans far Per bodde kvar till 1970.
Helmer och hans hustru Rut, som kom till Vårvik 1954, bedrev jordbruk på gården fram till 1970, då de helt övergick till attt ha hästar inackorderade. Mellan 1970-92 har 60 till 70 hästar huserat på gården.
Texten ovan är tagen från broschyren: Vårviksgård - en historik; (Informationsprojekt, 1997) Författare: Pernilla Johansson, Jörgen Jonsson, Marie Nordenmark och arbetsledare Ulrika Petersson; Illustrationer: Marie Nordenmark